Min utveckling inom ridsporten

Jag minns så himla väl dagen då jag bestämde mig för att ansöka om plats till en ridskola. Jag och min dåvarande bästavän började i en nybörjargrupp på lördag klockan 9.00 på morgonen och jag kommer ihåg hur nervös jag var. Jag hade dock varit nära hästar tidigare och ridit på min pappas kusins häst några gånger, men bara för det visste jag ju inte hur dessa hästar på ridskolan skulle vara. Jag började som 7åring på Trollhättansfältritt klubb och första hästen jag red hette Timon. Han är en C-ponny, tror jag om jag inte minns fel. Och för mig då var han väldigt stor ponny, men riktigt snäll att både pyssla och rida på så dom första gångerna tyckte jag såklart att det gick ruggit bra! Jag kommer ihåg att vi hade ledare, stora stalltjejer och herregud vad jag avgudade dem. Jag ville också vara en stortjej som fick hjälpa till i stallet. Det var min högsta dröm!

Timon - första hästen jag red. Fotograf Isabell Ljunggren - källa

Jag fortsatte och fortsatte att åka till ridskolan varje lördag under ca 1 års tid. Senare fick jag byta grupp till en bättre! Då var jag inte dåligt mallig. JAG skulle få byta till en bättre grupp för att jag var för bra för den gruppen jag red i. Så jag började på måndagar och på måndagar red jag sedan i 6 års tid. Jag åkte alltså fram och tillbaka på den slitna vägen i 6 hela år. Jag red, pysslade, putsade, gosade, var på stallfritids, Ja alltmöjligt! Jag älskade verkligen att åka upp till stallet träffa mina stallkompisar och bara få vara i hästarnas hem. (Vilket jag fortfarande älskar) 

Efter ca 6 års ridande började att träningstävla på lektionsponnysarna och efter första gången var jag helt fast. Jag ville inte tävla i några riktiga tävlingar för det hade och har jag inga nerver till så träningstävlingarna var alldeles utmärkta för mig. Jag började på 50cm och tog mig sedan uppåt och jag tävlade 70cm som högst, och jag klarade mig alltid runt felfritt, vilket gjorde att jag tyckte det var extra roligt att tävla. Så nu har jag 6 rosetter från TFRK. Jag tävlade endast på en häst som heter Lady och en som heter Algot, det var mina absoluta favoriter därifrån och jag kan faktiskt känna ibland att jag saknar dem, speciellt Algot som var den jag red mest det sista. 


2010 fick jag min första medryttarhäst Sally, ett varmblodstravare på 16 år. Jag började med henne på hösten 2010 och hon blev min bästa vän. Hon var inte den lättaste att handskas med, och nu i efterhand förstår man varför då hon led av en bensjukdom som inte syndes på henne utan det hittades ca 1,5 år efter jag hade börjat rida henne, då hon blev halt och fick åka till vetrinären. Så nu i efterhand förstår jag varför hon inte ville hänga med in från hagen, eller varför hon ibland blev tjurig av att stå i stallgången. Fast jag älskar henne ändå. Tyvärr gick hon bort i Februari 2012 så hon har varit borta i ett år och klart jag saknar henne, men jag försöker att fokusera på Tex nu. 

Jag lärde mig otroligt mycket på dom åren med Sally, jag slog mitt dåvarande höjdrekord (90cm), vi busade i skogen, hon lärde mig hur man rider pigga hästar ute mm. Jag ångrar inte en sekund med henne och jag är otroligt glad att jag hittade Sally annars hade jag aldrig kommit till ängkullen. Jag hade aldrig träffat Johanna och jag hade aldrig bloggat här. 


Nu det senaste året har jag och Tex utvecklat en otrolig gemenskap, första halvåret tyckte jag att Tex kunde vara riktig pina att rida, han lyssnade inte alls, testade mig, var skygg och rädd för allt och jag klarade inte att galoppera och knappt trava honom i rätt form. Det tog mig verkligen lång tid att hitta dom rätta knapparna. Även fast det var jobbigt och knöligt gav jag inte upp och nu är jag riktigt glad över att jag fortsatte att jobba på, både från marken och ryggen! 

Många tror att Tex är en väldigt lätt ponny att rida, att han är en ponny som man bara behöver "åka" med på, men det är verkligen fel. Han behöver ridas hela tiden, det är mycket man behöver tänka på och blir det ett enda litet misstag blir bara allt fel. Så det är mycket och tänka på och man lär sig tillslut även om vissa pass blir sämre och vissa pass bättre! Jag hoppas på att få kunna utvecklas ännu mera under detta året med Tex, för i hästvärlden kan man aldrig för mycket! 


Kommentarer
Postat av: matilda

härligt inlägg!

2013-02-26 @ 19:08:06
URL: http://skogsrusset.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0