5 år tillsammans

12 maj - 2008.

Den dagen kommer jag ihåg. Denna dagen ligger djupt i mitt hjärta och jag kan inte förklara hur tacksam jag är över att jag gjorde vad jag gjorde den dagen. Den tolfte maj 2008, då jag för första gången träffade mitt finaste hjärtegull. Jag var 10 år, hade ridit i ett år, och åkte tillsammans med min mamma ut till upphärad för att provrida en shettis som jag senare skulle komma att rida några dagar i veckan. Jag kommer så väl ihåg, att mamma gick in i stallet och frågade om ägaren, medans jag stod utanför och klappade ett par hästar. När mamma sedan ropade på mig så gick jag in i stallet och precis till vänster om ingången så var det ett rum med spolspilta och där inne stod han. Min fina Tintin. Jag blev nog kär direkt, i hans utseende iallafall. Jag fick borsta honom och sedan rida några varv i paddocken. Inga bus, inga bocksprång som vi hade hört talas om - så mamma och Tintins ägare bestämde att jag skulle få sköta om honom lite då och då. Första dagen med honom var verkligen speciell. Det måste låta konstigt för er som inte känner Tintin, men han var så... Snäll. Han gjorde inget dumt, han var snäll mot mig och hittade inte på några bus varken i stallet eller när jag red. Nu när jag tänker på det såhär fem år senare, då måste han ha förstått vad som hände. Han måste ha vetat någonting. För nästan alla de resterande gånger jag var hos honom året han stod i upphärad så var han helt odräglig och jag grät och mamma var nära på att ge upp. Men även om jag var ledsen, även om jag var rädd för honom, så var det något i mig som gjorde att jag ville stanna kvar. Och se vart det har tagit mig nu.

Jag är inte den som tror så värst på ödet - men någonting måste ha planerats innan det skedde. Något måste ha varit förutbestämt. För se var jag är nu - Tintin tog mig ett år efter jag träffade honom till Ängkullen och där spenderar jag största delen av mitt liv numera. Tintin öppnade flera olika dörrar för mig, jag fick lära mig så sjukt mycket av Anna som äger ängkullen, jag fick börja rida Saga, jag fick frågan om att rida andra hästar... Det är helt ofattbart vad mycket bra som hänt mig och vad mycket jag lärt mig efter jag började ta hand om Tintin. Jag gav aldrig upp, och nu älskar jag Tintin mer än något annat här i livet. Han är inte min häst på papper eller om någon skulle fråga, det kan jag inte säga, men i hjärtat så är han min alldeles egna ponny. Jag struntar fullständigt i att jag inte kan rida honom längre, det är ändå han som får första kramen när jag kommer till stallet, det är alltid han som får sista kramen innan jag åker hem. Han kommer alltid i första hand. Om något skulle hända honom så vet jag inte vad jag ska ta mig till... Men det är inget jag vill tänka på nu.

Idag för exakt fem år sedan träffade jag min allra bästa vän. Fem år av blod, svett och tårar - men även fem år av kärlek, lycka och glädje. Fem år som jag inte ångrar en enda dag av. Jag vet inte vad jag skulle göra eller var jag skulle vara om jag inte fortsatt ha Tintin, jag hade antagligen inte ridit eller hållt på med hästar idag. Det är Tintin som håller upp mitt hopp, det är han som gör att jag fortsätter när allt går åt helvete. 

Idag fick jag och han flera timmars kvalitétstid, och han visste allt att det var något särskilt idag. När ajg klev ur bilen imorse och ropade på honom, så tittade han på mig, men det är inget ovanligt, men sedan, innan jag äns hade gått några steg så gick han fram och satte huvudet på muren, och bara väntade på att jag skulle komma fram. Det har aldrig hänt. Jag brukar alltid få ropa på honom och locka fram honom, även om det inte tar lång tid, men idag var han först vid muren. Bara en sån liten sak gör så att jag vet att min kärlek är besvarad.




Kommentarer
Postat av: Erica

SV; Johanna Grants blogg läser jag redan och jag tycker precis som du att den är riktigt bra! Din blogg var jättefin och intressant, la till dig på min bloglovin-lista faktiskt! :D

2013-05-12 @ 21:08:10
URL: http://ericahungler.se
Postat av: olivia

Nej vad gulligt! Åhh vart ju nästan rörd ;) Har också en ponny som betyder oerhört mycket för mig, en som lärde mig rida. Dom ponnyerna betyder nästan mest <3

2013-05-13 @ 22:46:59
URL: http://oliviaamira.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0